Människor jag träffar brukar fråga mig hur jag mår med allt som händer i mitt liv just nu. Bra trots omständigheterna brukar jag svara. Men blev väckt av en väckarklocka då en gammal kollega sa till mig. Nej, det gör du ju inte!
Kom hem och tänkte efter, Nej jag mår ju verkligen skit! Hon hade ju rätt! Jag har förträngt allt det jobbiga för att kunna fungera för mina barn. Lagt alla mina känslor åt sidan för att inte bryta ihop totalt. Har noll energi och saker som verkligen behöver göras här hemma blir inte gjort. Tänk att det psykiska kan sätta sig så mycket på det fysiska när man mår dåligt.
Två veckor kvar så är våran familj ett minne blått. Det har varit skönt att haft Kim boende här trots att dte är slut. han har hjälpt till med barnen osv. MEN fy sjutton vad tufft det varit. Har inte velat nått annat en att slänga mig i hans armar varenda dag för att tala om hur mycket jag älskar honom! På ett sett kommer det bli skönt att få chans att börja om på nytt, men det tuffaste är ju att jag egentligen inte vill det. Jag vill ha våran familj komplett!

Så mycket känslor i min kropp att jag inte alls vet vad jag känner längre. Dåligt samvete gentemot barnen är något jag vet jag har. Känns som om jag tappar mycket av Kidhs första år pågrund av allt skit som händer runt om. Känns inte rättvist och det får mig att bli ledsen. Vill lägga energin på barnen men tankarna finns någonhelt annanstans.

Vet att jag kommer bli lycklig igen. Men det är just nu en klen tröst i allt det jobbiga!!



Gravid med ELlah.




På tjocken med ELlah.







Du kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Jag älskar dig tusen gånger om!!